Det var ett rutinbesök hos läkare under min studenttid, jag var drygt 20 och jag hade hela framtiden för mig. Läkaren frågar om någon sagt till mig att jag inte kommer kunna få barn? Din livmoder är delad och dessutom ”obrukbar”. Jag kunde inte riktigt ta in det han sa. Samma kväll när jag och tjejerna skulle gå på fest brast det. I min förtvivlan kommer jag ihåg att jag sa till kompisarna att jag lika gärna kunde sterilisera mig och slippa ha menstruation resten av livet om jag ändå inte kunde bli gravid. Jag var helt förstörd.
När jag och min man börjar fundera på barn var jag drygt 30. Pga av att läkaren under studenttiden sagt att det inte kommer att gå, väljer jag att kontakta specialistläkare för att ett utlåtande. Alla undersökningar drar igång, det är remisser hit och det är remisser dit och långa väntetider. Ett år senare får jag svar från läkarna. Det finns inga som helst hinder för att jag ska kunna bära ett barn ej heller kunna bli gravid. Dock är sannolikheten väldigt hög för komplikationer och mycket ökad risk för missfall. Redan 3 månader senare har jag positivt utslag på graviditetsstickan. Men det är över efter 12 dagar. Sen kämpar jag mig igenom året med 5 tidiga missfall. Under tiden är vi hela tiden i kontakt med sjukvården. De bestämmer då att påbörja en fertilitetsutredning på mig och min man, två år senare. (Vilket jag trodde de hade gjort!).
Vilket resulterar i att de ställer oss i kö för en utredning och sedan kö för start av IVF-behandling. Under denna tid fortsätter de tidiga missfallen. Så äntligen startar jag min första stimulering drygt ett år senare. Jag får ut flera ägg som fertiliseras och odlas till embryo (blastocyster), ett återförs och resten fryses ner. De säger hela tiden att embryona är toppenkvalitet. När första försöket misslyckas får jag panik och vi tar direkt kontakt med familjerätten för att starta processen för att bli godkända för adoption.
Parallellt med förberedelserna inför andra återföringen så genomgår vi föräldrautbildningen, nya läkarkontroller, pappersarbete, hembesök, vänner som skriver brev om oss mm för att bli godkända som adoptionsföräldrar. Vi tar även striden för att de ska göra en utredning för syskonpar, vilket de först inte vill göra då de anser att varje barn ska ha sin tid. Men vi står på oss. Så lagom till tredje embryoåterföringen på mig själv får vi besked att vi är godkända adoptivföräldrar för syskon. Vi väljer ställa oss i kö till Ryssland. Men redan efter första misslyckade IVF-försöket börjar jag googla och hittade hemsidan surrogat.nu. Där jag får kontakt med underbara människor som gått igenom surrogatprocessen. Det gör att vi börjar Skypa, maila och träffa olika kliniker/agenturer i USA, Ukraina och Indien. För jag är så övertygad om att läkaren under studietiden har rätt, att livmoder inte fungerar men äggen.
När tredje återföringen misslyckas, mailar vi kliniken i Indien och bestämmer oss för att åka dit. Men kliniken kräver fertilitetsutredningar som är max 2 månader gamla, samt att jag har en läkare i Sverige som kan kontrollera mig att jag är redo att starta stimuleringen. Huddinge vägrar såklart, så varje lunch i 14 dagar besöker jag gynekolog efter gynekolog runt omkring i hela Stockholm. Fast att de kommer säga nej till att hjälpa mig, ska de ändå göra en gynundersökning. Känner mig så förnedrad. Ligga där uppfläkandes i gynstolen varje lunch. Till slut hittar jag en fantastisk läkare som är beredd att hjälpa oss.
Vi flyger via Doha och i handbagaget har jag mina gonal-F pennor (hormonsprutor) inlindade i minikylklampar. Vi hinner bara lämna väskorna på hotellet tills jag måste göra första ultraljudet och kolla äggblåsorna. Vi går upp för en smal trappa som knappt ryms att mötas i. Jag får gå in i ett rum med 5 personer, fast ytan är under 6 kvm. Britsen har inte bytt papper, som tur är kan jag kan ligga på min egen klänning. Läkaren som undersöker mig pratar i mobilen med ena handen medan han undersöker mig med den andra, de andra som jag inte vet vilka de är tittar på. Men vad gör man inte för att försöka få barn. Vi träffar den fantastiska kvinna som vill bära vårt barn. Tårarna kommer och jag vill bara krama henne, jag känner mig kär i henne. Hon är just nu det viktigaste personen på hela jorden. Några dagar senare sövs jag och gör mitt första äggplock i Indien. Som tur är den kliniken fräschare än svenska sjukhus.
Förväntningarna är så stora. I min naivitet är jag så övertygad om att vi får minst ett barn, kanske tom tvillingar och drömmer mig bort inför återresan när miraklen ska hämtas. Men det blir ett negativt besked och inga embryo till frysen. Dessutom vill värdmamman inte ställa upp en gång till. Hela min värld rasar samman, det är som någon gjort slut med mig. Detta var ju sista lösningen, vad gör vi nu? Varför funkar det inte? Varför vill hon inte testa en gång till?
Läkaren tycker precis som i Sverige att embryon ser jättebra ut. Jag bestämmer mig för att beställa alla mina journaler från minuten jag föddes, detta då jag börjar ana att jag inte fått veta allt om min första levnadstid. När jag föddes hade jag inre missbildningar i buken och de opererade mig varannan dag i 14 dagar för att rädda mitt liv. Jag upptäcker att de under mina första månader i livet lossnades min livmoder vid flertalet tillfällen för att kunna opera i min buk. Information som tidigare varit helt okänd för mig. Jag visar detta för min nya läkare som då tycker det är märkligt att specialistläkarna undanhållit denna information för mig. Min livmoder är oanvändbar. Svensk sjukvård har slösat bort 5 år av min tid, fast de visste hela tiden att det inte skulle gå. Men de hade ju inget annat alternativ att erbjuda mig.
Vi åker en andra resa till Mumbai, skriver avtal med en ny värdmamma och kosta vad det kosta vill. Nu ska vi lyckas. Läkarens enda råd är att man måste testa så många gånger man orkar, och till slut kanske man lyckas. Det blev inget andra gången heller, utan det krävdes ett tredje försök. Så sex år senare från att vi börja planera barn håller vi vårt lilla mirakel i famnen.
Lyckan är total!!!