Allt började 2012 då jag fick ett utomkveds vilket vi förstod på akuten, när jag vaknade så sa läkaren att vänstra äggledaren var förstörd men den högra såg fin ut, så välkommen tillbaka när det beger sig, sa läkaren till oss.
Inget hände på 1 år så vi tog kontakt med en gynekolog för utredning för IVF där fick vi och jag Anna höra att jag aldrig kunde bli gravid igen på naturlig väg, konstigt tyckte vi då den högra delen var bra. Nä den var sammanväxt med äggstocken pga endometrios. Därefter gick vi igenom 3 omgångar IVF med allt.vad det inneburit. Vilket resulterat i 2 skrapningar (en kritisk då jag förlorade mycket blod), några som inte resulterat i graviditet och några missed abortion. Personalen i Uppsala har varit fantastiska för oss båda och gjort allt i sin makt för oss. Jag vill att Mikael ska få bli pappa ”på riktigt ” då jag har en 17-årig son sedan tidigare. Adoption och familjehem har vi diskuterat men Mikael är bestämd, ett ”eget” barn eller inget, och där förstår jag honom, det har blivit till ja jag vill ha ett eget, biologiskt barn först, sen kan vi titta på andra möjligheter. Där föddes tanken om surrogat.
Som det ser ut idag så är Sveriges styrande inte riktigt med oss, val i år och allt kan hända! Det jag och vi vill ha ut av ev surrogatmödraskap är att följa vår värd hela vägen, inte på avstånd! Utan finnas med vid varje MVC/Läkarbesök, ultraljud, vara med vid förlossning osv. Vi har även diskuterat att enbart ge Mikaels soldater och ge tusan i mina ägg i rädsla att det är allt med mig som går galet. Där har vi fått lite stöttning och tankar från min syster och hennes dotter. På så vis skulle det kunna bli barn ”från båda sidor” där skulle man ju kunna åka utomlands för själva insemineringen i så fall. Mycket funderingar och tankar har vi. I slutänden är det ju föräldrar vi vill bli tillsammans, Mikael kan aldrig få det bandet till min son som hans far har.
Tack för ordet.
Mvh Anna och Mikael