Jag och min man har tre gemensamma barn (två levande och ett i himlen) och jag har två barn sedan ett tidigare äktenskap. Vår yngste son är född av en amerikansk surrogatmamma. Det här är vår historia:
Jag var gravid i vecka 38 med vårt andra gemensamma barn, när jag drabbades av något som kallas tyst (för tidig) avlossning av moderkakan. Vårt barn fick syrebrist i livmodern och dog. Som en följd av den komplicerade förlossningen där jag nästan dog själv, blev jag tvungen att genomgå en hysterektomi (borttagande av livmodern). På mindre än ett dygn hade vi både förlorat vårt barn och möjligheten att få fler barn i framtiden. Trots vår svåra sorg började vi tidigt prata om att försöka få barn med hjälp av surrogatmamma, eftersom jag fortfarande hade mina äggstockar kvar. Det var också ett sätt att hantera sorgen, att kunna hoppas på att en dag få ett levande barn igen.
Vi märkte snabbt att alla vägar var stängda i Sverige. Jag hittade ett forum, surrogat.nu, där jag hittade flera i samma situation. Efter att ha läst på och frågat andra par som antingen var mitt i sin process att få barn eller kommit hem med sitt/sina barn, kom vi fram till ett beslut: vi ville försöka! Landet vi valde var USA. På en här tiden (2010-2012) var Indien fortfarande det stora ”surrogat-landet”, men det kändes inte rätt för oss. En stor amerikansk surrogatförmedling med lång erfarenhet kom till Sverige för att träffa presumtiva klienter. Vi åkte dit, lyssnade, ställde massor av frågor, grät, våndades och det slutade med att vi skrev på kontrakt med dem.
Vi fyllde i massor av papper, bland annat en beskrivning av oss själva. Man matchas med sin surrogatmamma så vi fick svara på massa frågor om oss själva, skicka bilder osv. Efter flera månaders väntan fick vi äntligen mailet vi väntat på, vi hade blivit matchade! Surrogatmamman hade blivit föreslagen oss och samtyckt. Vi hade vårt första Skype-samtal, pratade och grät om vartannat.
Nu började en hektisk tid. Vi fick välja IVF-klinik och börja förbereda oss för att åka över. En svensk läkare hjälpte mig med de mediciner jag behövde för äggstimulering och surrogatmamman förberedde sig på sitt håll. Vi gjorde vår första resa till USA och vår IVF-klinik. Efter några dagar kom också vår surrogatmamma så nu fick vi träffa henne för första gången. Allt gick bra, det visade sig att vi var gravida och vi svävade på små moln. Tyvärr vara det inte så länge, efter ca tio veckor slutade det lilla hjärtat att slå. Det kändes så svårt, hittills hade allt gått så bra. Vi hade dock två nedfrysta embryon kvar så de sattes in några månader senare. Den här gången gick det ännu sämre, vi blev inte ens gravida.
Nu kändes det nattsvart, vår ekonomi var ytterst ansträngd och det skulle kosta mycket pengar att göra ett nytt försök. Men vi ville inte ge upp, vi hade ändå kommit så här långt så vi bestämde oss för att göra ett försök till. En ny omgång med mediciner, boka flygbiljetter och ta ledigt från jobbet. Den här gången fick vi även träffa surrogatmammans man och vi hade väldigt trevligt tillsammans. Ett nytt embryo sattes in, och vi blev gravida igen. ingen vågade hoppas något, men veckorna och månaderna gick och vi började få hoppet tillbaka. Vi kunde tyvärr inte vara med på något ultraljud men vi fick se bilder därifrån. Tänk ändå att vårt barn växte långt därborta! Det kändes fantastiskt men ganska overkligt. Under hela tiden vår process pågick, mailade vi och Skypade flera gånger i veckan med vår surrogatmamma, vi skickade bilder på familjen till varandra och presenter på födelsedagar och jul.
Tiden började närma sig för oss att åka över och hämta vårt barn. Vi hade en pre-birth order och skulle enligt amerikansk lag (i den delstaten) betraktas som barnets föräldrar redan före födseln. Eftersom vår surrogatmamma hade fött sina tre egna barn med kejsarsnitt, blev det bestämt att även vårt barn skulle förlösas med snitt. Vi fick en dag bestämd, men för att vara på den säkra sidan bestämde vi oss för att vara där två veckor innan.
Vi kom dit vid tiden för Halloween och blev inbjudna att fira den med vår surrogatmammas familj, släkt och vänner. Vi blev välkomnade och omhändertagna som om vi var en del av familjen, alla var så måna om oss och ville att vi skulle ha det bra under vår tid där. Vår surrogatmamma är en fantastisk människa, det går inte att rätt beskriva. Hon ordnade till och med en ”Baby Shower” för mig i sitt hem!
Natten till dagen då vårt barn skulle födas sov vi inte många timmar. Jag hade bestämt mig för att amma så min klocka ringde var fjärde timme dygnet runt, då skulle jag bröstpumpa och ta mediciner.
Vi fick vara med på själva kejsarsnittet, när det var dags tog de in oss i operationssalen. Vår surrogatmamma var vaken och log mot oss. När barnet togs ut grät och skrek jag rätt ut, jag kunde knappt tro att det verkligen var sant, vårt barn var äntligen här! Efter vägning, mätning, bad och påklädning fick vi äntligen hålla honom. Det kändes overkligt men alldeles, alldeles underbart…
Vi stannade kvar på sjukhuset i två dagar, sedan fick vi åka till vår lägenhet. Vår surrogatmamma stannade några dagar ytterligare. Vi hälsade på henne flera gånger innan vi åkte från sjukhuset och innan vi åkte hem hälsade vi på henne och hennes familj flera gånger, en gång för att baka pepparkakor och klä julgranen tillsammans.
Det var en känslomässig stund när vi tog farväl, men vi har lovat varann att vi ska ses igen och det är vårt mål. Under tiden håller vi kontakten via Facebook, bild-delning och Skype. Vi kommer aldrig att glömma vår surrogatmamma och det hon gjorde för oss.