Ingen som har blivit ofrivilligt barnlös kan tänka sig in i tanken eller förstå de känslor som uppstår när
man för tredje gången som par får missfall och får besked från läkaren att ”tyvärr så finns det inget
mer vi kan göra. De mediciniska och fysiska förutsättningarna finns tyvärr inte, vi har provat att
operera för att skapa de bästa förutsättningarna men det räcker inte ni får vänja er vid tanken att
vara barnlösa”.
Hemresan från IVF kliniken vid varje tillfälle vid ägginsättningar har varit full av hopp. Lika hopplös
har resan varit hem efter konstaterat missfall. Den känslostorm som uppstår går inte att mäta. Att
det sen är så stigmatiserat bland familj och vänner gör det inte enklare. Frågor som kommer ”skall ni
inte skaffa barn snart”, ”varför väntar ni med att skaffa barn”, ”tänk på att den biologiska klockan
tickar”… Vi dessa tillfällen är det mycket som man vill säga men det blir osagt p.g.a. att det bara blir
för jobbigt. Bara en tur till Ikea kan bli känslosam när man passerar barnavdelningen och man känner
en sån stark längtan efter ett barn.
Då den känslomässiga smärtan är för stor för att ge upp så återstår bara en chans till, surrogatmoder.
Efter mycket googlande så verkar denna möjlighet framkomlig men mycket svår skall det visa sig.
Men då hoppet finns och andra har lyckats så går vi ”all in” på denna möjlighet. Efter mycket
research så hittar vi en klinik som det visar sig känner vår läkare i Sverige och vi får förtroende för
denna klinik. Det som är viktigt för oss att vi känner att surrogatmodern får leva ett normalt liv
medans hon bär på vårt barn och så funkar det på denna klinik. Vi lämnar spermier och bestämmer
oss för donator ägg och skriver kontrakt.
Nu börjar resan till föräldraskap, vi får löpande rapporter och så småningom ett positivt besked om
att surrogatmodern är gravid. Allt löper på enligt plan och efter nio nervösa månader står vi där
plötsligt med vår underbara efterlängtade dotter i vår famn.
Pappersexercisen med ambassad, skatteverket och passpolisen flyter på smidigt och vår dotter får
svenskt medborgarskap och pass med ett samordningsnummer. Hemresan är nervös med ett litet
barn men allt gick bra. På svensk mark börjar cirkusen med svenska myndigheter. Att folkbokföra vår
dotter på vår adress var inget problem men att få vårdnad skall visa sig svårare. Familjerätten vill inte
ta i ärendet och behandlar oss som kriminella och hänvisar till Tingsrätten, vi anlitar en advokat som
tittar på ärendet och debiterar dyrt och hänvisar till ”att detta måste familjerätten behandla”. Under
tiden kommer BVC på besök och dom är underbara men det finns problem då det inte finns någon
vårdnadshavare som kan skriva på för vår dotter. Samma sak händer då vi blir uppmanade att lämna
blodprov på vår dotter då hon är född utomlands. Vidare så tar ekonomin stryk då vi inte har rätt till
föräldrapenning eller barnbidrag. Att ställa vår dotter i förskolekö är även det en utmaning då man
inte är vårdnadshavare. Just nu är vår dotter utan vårdnadshavare i Sverige men det viktigaste är att
hon är frisk och mår väl och att vi äntligen känner oss som en riktigt familj.
Känslan att åka till IKEA är underbar och gå in på barnavdelningen och kunna känna sig som föräldrar.
Resan till samma sjukhus för blodprov på vår dotter som togs på samma sjukhus som vi gick igenom
IVF behandling var inte längre en plåga utan bara glädje. Det är sorgligt att det finns politiker som vill
beröva de par som är ofrivilligt barnlösa den glädjen att få vara en familj och uppfostra ett barn med
kärlek, värme och omtanke.
Från ett par som har hittat vägar i livet runt, över, under och igenom alla hinder för att skapa familj.