När min syster blev sjuk, så förlorade hon förmågan att själv föda sina barn. Min spontana reaktion var då att jag ville hjälpa henne. Självklart ville jag bära hennes barn. När jag fick reda på att det inte kunde genomföras i Sverige blev jag mycket besviken. Jag ville så gärna hjälpa min syster, men så sätter politikerna stopp för detta.
Varför ska nån annan bestämma vad jag gör med min kropp?Jag tycker det är frustrerande och diskriminerande att de tar för givet att man är ett offer som surrogat. Att de tror att jag skulle bli utnyttjad. Jag borde ju vara den mest naturliga personen till detta.
Det var jag som frågade om jag fick äran att bära deras barn. För mig kändes det viktigt. Ingen har tvingat mig. För mig skulle det kännas helt fel om en okänd människa skulle bära deras barn. Jag vill ju att de ska kunna följa graviditeten så nära som möjligt. För mig fanns det inget annat alternativ. Lika väl som det är en oegoistisk handling så var det en egoistisk handling av mig, för jag ville så gärna göra detta.
Jag har fyra egna barn och mina graviditeter och förlossningar har vart utan komplikationer. Jag känner mig stark som person och jag har haft flera år att förbereda mig inför detta. Men aldrig att jag har tvekat. Min känsla att vilja göra detta har varit lika stark från dag ett.
När vi förstod att Sverige skulle stoppa oss, åkte vi över till USA och när surrogatprocessen äntligen startade kände jag mig lycklig. Vi var ett team allihopa som skulle göra nåt fantastiskt. Det går inte att beskriva den underbara känsla som jag bär. Men tänk er att få möjligheten att ge era nära och kära den bästa gåvan i hela världen. För mig är denna känslan så underbart fantastisk, att den är svår att beskriva.
Altruistiskt mödraskap borde verkligen tillåtas i Sverige. Man ska inte behöva åka till USA och ta sprutor på ett hotellrum, som jag gjorde. Men jag kände mig alltid trygg då min syster är läkare, så jag hade alltid ett proffs vid min sida. Nu har den lilla prinsessan fötts och allt har gått bra.
Många brukar fråga hur det känns att ge bort det barn som jag precis har fött. För mig har det inte varit några problem alls. Jag har hela tiden varit klar med tanken att det inte är mitt barn. Jag har bara passat henne i nio månader.
Då jag själv har fyra egna barn, så visste jag mycket väl hur jag skulle förbereda mig. Jag är oerhört tacksam mot min man och mina barn som stöttat mig i detta. För de visste att det var viktigt för mig att får bära min systers barn. Mina barn tog detta som helt naturligt och har längtat så efter sin lilla kusin. På kvällarna har jag läst godnattsaga och sjungit visor för mina barn och då har lillkusinen dansat med inne i magen. Dessa sånger har vi fortsatt med även nu när hon kommit ut och det älskar hon. Vi har fått äran att få ett alldeles unikt band till vår lilla kusin. Och det är vi mycket glada för. Vår familj har vuxitoch blivit större och starkare. Min syster och hennes man har kommit oss ännu närmare. Om jag fick chansen igen skulle jag göra om det igen och igen, utan tvekan! Det har varit och är en spännande resa.
Systern