Min historia om ofrivillig barnlöshet
Jag var 17 år när jag fortfarande inte fått någon menstruation, allt var i övrigt helt normalt. Men min familj tyckte att det var lite udda så jag uppsökte en gynekolog som gjorde ett ultraljud. Där upptäcktes det, att där det normalt sett ska finnas en livmoder, inte fanns någonting! En stor chock, kris i livet, det var en oerhört jobbig situation att handskas med som tonåring. Men åren gick och jag levde som vanligt, men med en ständig rädsla att när dagen kom då jag var redo att bli mamma, så skulle jag aldrig kunna bli det. När jag var i 20 års åldern uppsökte jag en terapeut som hjälpte mig under många år. För mig var det viktigt att försöka acceptera mitt livsöde, så gott det gick i alla fall.
När jag var 26 år gammal träffade jag min man, jag berättade tidigt att jag inte kan få några egna barn, det var adoption som gällde om han ville bilda familj med mig. Men min man såg hur jag led av att inte kunna få ett gemensamt barn, och bara för att myndigheter i Sverige inte tillåter tex surrogat så tyckte han ändå att vi skulle undersöka alternativa metoder till att bilda familj.
Så resan började på allvar; vi ställde oss i adoptions kö, vi började spara pengar (det krävs nästan 200.000 kr för att adoptera ett barn internationellt). Vi tog kontakt med socialen för att undersöka möjligheten att bli familjehem, vi började läsa på om ämnet surrogat. Vi blev utredda för adoption, vi gick kurser i föräldraskap etc. Vid ett tillfälle fick vi förfrågan om att adoptera en nyfödd pojke av en kvinna som var oförmögen att ta hand om sitt egna barn, vi trodde äntligen vi närmade oss familjelivet. Processen var långdragen och känslomässigt tuff, det slutade med att pappan till barnet satte sig emot en adoption och barnet blev familjehemsplacerat, vi var inte redo att bli familjehem ännu innan vi undersökt alla andra möjligheter. Kort därefter fick vi sedan ett barnbesked från Adoptionscentrum, om en 3 årig pojke i Serbien som behövde ett hem. Nu äntligen! Men min man var inte redo att ta hand om ett barn i den åldern, han hade föreställt sig ett mindre barn, adoptionsbyrån ville ha ett besked omgående, vi fick tacka nej. Samtidigt som adoptionsbyrån tydligt uttryckte sina åsikter; man ska inte vara så kräsen när man är i er ålder, det är nu eller aldrig.
Samtidigt fick min svägerska kontakt med en läkarkollega som blivit pappa genom surrogat i Indien. Efter mycket om och men så åkte vi också dit och inledde en process. Det var en seriös klinik med enormt duktiga läkare. Det visade sig att jag kunde producera egna ägg, vilken grej! Återigen fick vi hopp om att lyckan var nära. Men, efter 2 tappra försök så insåg vi att det fortfarande inte kommer bli någon bebis, vi hade helt enkelt otur.
Efter det fick vi kontakt med ett svenskt par genom FB som fått barn via Georgien, vi bestämde oss därför för att åka ner dit istället, för att testa en andra gång. Skam den som ger sig! I juli 2015 fick vi besked om att vår surrogatmamma var gravid och ytterligare 2 veckor efter det så fick vi ultraljudsbilder skickade till oss. Lyckan var total! Graviditeten fortskred normalt och i mars 2015 kom ett mejl till oss, en vecka innan vår beräknade resa; er dotter är på väg att födas, lite för tidigt, i vecka 37! Vi befann oss i chock men lyckades ändå ta första bästa flyget ner till Tbilisi, för att möta vår dotter, som då var ett dygn gammal.
Vägen hem till Sverige var minst sagt komplicerad, ett samarbete med vår surrogatmamma och hennes man, med svenska ambassaden, med skatteverket i Sverige samt med vår kommunala familjerätt krävdes. Efter ca 1 månad av jagande av myndigheter etc. fick hon äntligen sitt provisoriska pass och vi kunde åka hem och börja vårt nya liv.
Vägen till att bilda familj var alltså lång och smärtsam, vi är så tacksamma att vi fått hjälp och att allt har gått bra. Men såklart hade vi hellre gjort allt i Sverige, på trygg mark, inom den svenska sjukvården. Vi har till och med en person i familjen som mer än gärna ville ställa upp som surrogatmamma, men det går inte såsom läget är i Sverige just nu.
/Hanna & Ismael